jag kommer bekänna många hemligheter i bloggen. jag kommer att vara i det ärligaste laget. jag ska ge er sanningen. så var med på många oanade känslor och egenskaper.

bekräftelse. jag är en tjej med stort behov av bekräftelse. blickar, handlingar, sms, ord, msn.. det spelar ingen roll vad det är. jag behöver bekräftelse och varje gång jag hör att jag duger, ser bra ut eller är en underbar människa njuter jag. jag försöker förändras så att jag inte bara lever på bekräftelse, vilket jag gör just nu, men det är otroligt svårt. visst är det smickrande med personer som gillar en, eller rent ut sagt är kär i en och vill ha ett förhållande. jag har faktiskt varit med om det några gånger och varje gång är det samma visa. vissa skulle uppskatta det men sedan berätta hur läget var att "nej jag känner inte detsamma för dig" och sedan låta personen gå vidare medvetande om att personen inte känner samma sak. men jag däremot, jag håller kvar, jag leker, pressar ut det sista, njuter av att ha personen kvar.. jag playar. och sedan när det kommit så långt som att ha ett förhållande, nej då släpper jag taget och berättar att jag inte kan gå vidare för att jag inte känner tillräckligt mycket. jag är ond men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på mig. jag försöker, jag lovar er, jag försöker verkligen. för jag vet att jag är sjuk och verkligen taskig som håller på som jag gör.

jag har själv blivit sårad en gång. på riktigt. jag grät mig till sömns i månader och ändå har jag samvetet att göra samma sak. det går inte ihop om man tänker efter men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt.. tyvärr. jag vill få ett stopp på detta, jag vill finna min självkänsla som jag ibland har så att det räcker och blir över. någon gång tänker jag berätta om hur sårad jag blev av personen, för två år sedan, lite mer till och med. jag kan fortfarande inte glömma honom och gå vidare. jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli tillsammans med honom igen men jag är fortfarande.. kär? jag vet faktiskt inte. de flesta tror att jag äntligen lyckats glömma och gå vidare men jag är inte lika säker längre om det faktiskt stämmer.

jag vet att alla som läser detta kommer döma mig nu. tycka att jag är en ond människa och kanske rent ut av hata mig. men då ber jag er att ni först tänker efter själv, om inte ni har något som ni är missnöjd över hos er själva.. och har ni inte något, ja då får ni döma mig och hata mig.

jag är så väl medveten om att som jag håller på är helt fel men jag kan ändå inte sluta... hur kan det vara så?!