nu har jag nog lärt mig att mitt beteende kan få oanade konsekvenser. igår natt var så hemsk för folk kom på mig med hur jag håller på. jag kommer nog aldrig att göra något liknande igen för nu har jag förhoppningsvis lärt mig.

det var mycket bra att detta hände. och att det hände just mig. nu kommer jag bli en mycket bättre människa.

jag har i några veckor dejtat en kille. för en gångs skull en kille som skulle kunna vara intressant, på riktigt. en kille som stämt överens med mitt ideal (eller ja, så gott som). det enda som som har funnits att klaga på har varit avståndet. men då både jag, och denna kille stenhårt trott på "allt går, bara man vill" så har vi inte sett detta som något problem.

idag kom vi överens om att vi inte ska fortsätta vår relation, på grund av avståndet. hade jag inte varit denna känslokalla person som jag nu är (blivit) så hade jag varit ledsen över detta. detta var ändå en kille jag på riktigt hade kunnat tänka mig att bli tillsammans med (inte på grund av känslorna för honom dock, utan mer för hans värderingar) men jag känner ingenting. jag är tom på känslor och ingenting känns över huvud taget konstigt eller ledsamt. jag tycker snarare att det känns skönt. men killen i fråga är däremot väldigt ledsen.

varför är jag så fruktansvärd känslokall? i detta fall beror det förmodligen på att jag egentligen inte hade några som helst känslor för killen.. men varför känner jag inte med honom. alltså, varför tycker jag inte synd om honom över att han blivit sårad och ledsen när han verkligen "tyckte om mig på riktigt" och "aldrig känt såhär för någon"?

jag kommer bekänna många hemligheter i bloggen. jag kommer att vara i det ärligaste laget. jag ska ge er sanningen. så var med på många oanade känslor och egenskaper.

bekräftelse. jag är en tjej med stort behov av bekräftelse. blickar, handlingar, sms, ord, msn.. det spelar ingen roll vad det är. jag behöver bekräftelse och varje gång jag hör att jag duger, ser bra ut eller är en underbar människa njuter jag. jag försöker förändras så att jag inte bara lever på bekräftelse, vilket jag gör just nu, men det är otroligt svårt. visst är det smickrande med personer som gillar en, eller rent ut sagt är kär i en och vill ha ett förhållande. jag har faktiskt varit med om det några gånger och varje gång är det samma visa. vissa skulle uppskatta det men sedan berätta hur läget var att "nej jag känner inte detsamma för dig" och sedan låta personen gå vidare medvetande om att personen inte känner samma sak. men jag däremot, jag håller kvar, jag leker, pressar ut det sista, njuter av att ha personen kvar.. jag playar. och sedan när det kommit så långt som att ha ett förhållande, nej då släpper jag taget och berättar att jag inte kan gå vidare för att jag inte känner tillräckligt mycket. jag är ond men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på mig. jag försöker, jag lovar er, jag försöker verkligen. för jag vet att jag är sjuk och verkligen taskig som håller på som jag gör.

jag har själv blivit sårad en gång. på riktigt. jag grät mig till sömns i månader och ändå har jag samvetet att göra samma sak. det går inte ihop om man tänker efter men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt.. tyvärr. jag vill få ett stopp på detta, jag vill finna min självkänsla som jag ibland har så att det räcker och blir över. någon gång tänker jag berätta om hur sårad jag blev av personen, för två år sedan, lite mer till och med. jag kan fortfarande inte glömma honom och gå vidare. jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli tillsammans med honom igen men jag är fortfarande.. kär? jag vet faktiskt inte. de flesta tror att jag äntligen lyckats glömma och gå vidare men jag är inte lika säker längre om det faktiskt stämmer.

jag vet att alla som läser detta kommer döma mig nu. tycka att jag är en ond människa och kanske rent ut av hata mig. men då ber jag er att ni först tänker efter själv, om inte ni har något som ni är missnöjd över hos er själva.. och har ni inte något, ja då får ni döma mig och hata mig.

jag är så väl medveten om att som jag håller på är helt fel men jag kan ändå inte sluta... hur kan det vara så?!

jag har väldigt många vänner. många relationer är "ytliga" men många är också väldigt "djupa". jag värderar självklart alla väldigt högt och då kanske speciellt de som står mig lite närmre. skulle det visa sig att en av dessa relationer inte var på topp och kanske påväg att gå sönder lite är det en självklarhet för mig att kämpa och ge allt för att hindra detta, för att försöka få relationen på fötter igen. detta trodde jag var en självklarthet för alla, men det har visat sig att så är det inte alls.

som jag skrev i föregående inlägg så en av mina relationer rejält nedbrutan och väldigt trasig. och inte nog med det så är det min och min allra bästa vän det är så med. självklart känns detta rejält pissigt. men jag trodde verkligen att vår vänskap var värd mer för henne än vad den är. hon har inte gett ett jävla skit för att försöka rädda situationen, ansvaret har tydligen hängt på mig. när jag berättat för henne hur jag känner (att jag vill att hon ska "bjuda till") så har hon lagt skulden och skyllt på mig (jag ska då även tillägga att hon aldrig någonsin har sagt förlåt, och eftersom jag alltid har haft respekt för henne så har jag alltid varit den som tagit på mig skulden). och ju mer jag tänker efter, vad är det för en relation egentligen? i åtta år har jag gått runt och trott att jag har haft en bästa vän som jag älskar över allt annat och som älskar mig mer än allt annat. men vet ni vad? jag tror faktiskt inte jag betyder så mycket för henne, som hon gör för mig. för då hade hon väl kämpat mer än vad hon gör?

en annan sak som är värd att nämnas är att min kompis nästan inte har några andra vänner än mig och det måste väl ändå tyda på något? det är alltid jag som stått vid henne sida, genom allt. och när jag tänker efter kan jag inte förstå hur jag vissa stunder orkat. jag älskar henne, det gör jag verkligen. hon har varit den som förstått när ingen annan förstått och hon har varit den som fått mig att ha de, enligt mig, sunda och goda värderingar jag har. men det behövs mycket mer än så, det behövs en vilja från båda, en styrka från båda. jag tänker inte kämpa för att göra relationen hel när allt hon gör är att göra det ännu pissigare för mig.

jag tycker ni ska tänka efter och fundera på hur ni värderar era vänner. jag har alltid försökt att värdera mina vänner högre än allt annat och alltid gett av mig själv till det yttersta, för det är så mycket dom betyder för mig och det är så mycket som jag tycker att dom är värda för mig. vänner växer inte på träd och lova mig att kämpa för relationer som tryter. för kämpar båda så kommer relationen bli hel igen.

Where I stood - Missy Higgins

det är bara ord.

när mina dagar känns extra tunga och behovet av att skriva av mig stort, då kommer jag använda mig av denna blogg. jag har en annan blogg också, fast den kommer vara mer inriktad på mitt liv i allmänhet och inte känslorna som jag bär på (som denna blogg till största delen kommer innehålla). ibland kan jag vara arg, så arg. ibland är jag bara ledsen, ibland är jag bara förvirrad. och ibland får jag så ont i hjärtat att jag känner att jag inte orkar mer. det är dessa stunder jag kommer skriva i denna blogg.

och just nu när jag har så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska ta vägen så kände jag att det var dags att skaffa en blogg som enbart innehåller utlopp för mina känslor. det skulle inte passa sig att skriva alla dessa känslor på min andra blogg eftersom personer som alla känslorna handlar om läser den. nej, då är det bättre att ha en helt ny blogg som ingen vet om, där jag kan skriva precis allt som jag känner att jag vill ner i skrift så att jag slipper behålla det i min hjärna.

okej, vad är det då som gör så ont? jo, att avsluta en vänskap (där man varit tightare än stålmannens kalsonger) efter åtta år är inte direkt jag önskar någon att behöva göra. speciellt när man lovat varandra evig vänskap och speciellt inte när personerna i fråga vet allt om varandra. det gör så förbannat ont. jag har de senaste månaderna varit den som kämpat, varit den som gett allt för att relationen inte skulle trasa sönder. men det har hela tiden känts som att "min kompis" inte viljat fixa den trasiga relationen så jag gav upp allt igår. jag sa "nej", "stopp", "nu orkar jag inte kämpa mer". för jag gjorde det förgäves. man kan inte vara ensam om att kämpa för en relation man inte vill ska gå sönder. båda måste kämpa och båda måste dra sill strå till stacken.

smärtan av att ha mist någon som stått en så nära i över åtta år går inte att förklara i ord. det skulle ju alltid vara vi. men jag tror jag avslutar här och återkommer lite senare, för när allt blir för påtagligt klarar jag inte av att formulera mig.

hoppas ni vill följa med på min resa genom livets alla upp-och-nedgångar. följ med när jag lägger pusselbitarna i mitt liv.