jag har i några veckor dejtat en kille. för en gångs skull en kille som skulle kunna vara intressant, på riktigt. en kille som stämt överens med mitt ideal (eller ja, så gott som). det enda som som har funnits att klaga på har varit avståndet. men då både jag, och denna kille stenhårt trott på "allt går, bara man vill" så har vi inte sett detta som något problem.

idag kom vi överens om att vi inte ska fortsätta vår relation, på grund av avståndet. hade jag inte varit denna känslokalla person som jag nu är (blivit) så hade jag varit ledsen över detta. detta var ändå en kille jag på riktigt hade kunnat tänka mig att bli tillsammans med (inte på grund av känslorna för honom dock, utan mer för hans värderingar) men jag känner ingenting. jag är tom på känslor och ingenting känns över huvud taget konstigt eller ledsamt. jag tycker snarare att det känns skönt. men killen i fråga är däremot väldigt ledsen.

varför är jag så fruktansvärd känslokall? i detta fall beror det förmodligen på att jag egentligen inte hade några som helst känslor för killen.. men varför känner jag inte med honom. alltså, varför tycker jag inte synd om honom över att han blivit sårad och ledsen när han verkligen "tyckte om mig på riktigt" och "aldrig känt såhär för någon"?