allt det där om pirr i magen varade i ca en vecka och nu är jag åter till det normala igen. inga fjärilar i magen och ingen bubblande lycka. yesbox.



hur mår ni? har ni funnit kärleken medan jag har haft min bloggpaus?

förstår att ni kanske tröttnat på mig nu men jag måste bara ännu en gång skriva att det existerar en kille som får mig att tappa andan när han rör vid mig. han finns. på riktigt. han kysste mig ikväll. han höll om mig ikväll. och tusen fjärilar fladdrade runt i min mage och jag kunde inte sluta le.

hans händer mot min kropp. hans lukt. hans kropp. hans kyssar. jag vill bara ha mer och mer. men jag får inte känna såhär. han är den snyggaste jag någonsin skådat. jag vill bara att han ska röra vid mig hela tiden.

är jag förälskad eller känner jag bara såhär för att jag längtar efter närhet så mycket. får väl se om det håller i sig eller om det går över, för att det bara är spännande just nu. är det kärlek kommer jag skita i att min kompis kommer ta illa upp, jag kommer skita i alla normer. det finns som sagt ingen logik i kärlek, kärlek är kärlek helt enkelt.

innan jag skaffade denna bloggen hade jag alltid massa känslor och tankar som jag ville dela med mig av. dessa var dock på tok för privata för att jag skulle kunna skriva dom på min andra blogg, så därför skaffade jag denna.

nu  när jag äntligen har en till blogg, där ingen vet vem jag är och där jag i princip kan skriva vad som helst så är jag helt tom på ord. skulle vilja skriva om hur rädd jag är för att vara för känslokall för att någonsin kunna bli kär, eller hur en kille förvandlade och förstörde mig nyårsnatten 2007. men det kan jag inte göra just nu, varför vet jag inte.

men det kommer.. ja, det kommer. håll ut. ni kommer få läsa om fler bekännelser och mer om kärlek, bara ni ger mig lite mer respons.

det pirrar när jag tänker på dig. det enda jag tänker på är hur mycket jag vill vara i din famn och få smaka på dina kyssar. vill känna dina händer mot min kropp. vill sitta brevid dig när du kör bil och känna mig som världens tryggaste.

det värsta är att jag skulle kunna allt detta. men du dricker för mycket, du feströker för mycket, du tog min bästa kompis lillasysters oskuld och du är bara så jävla underbar. vill vara dig nära, vill ligga i din famn, vill kyssa dig ömt. men inget av detta går att göra hemligt så istället är det bara att trycka undan känslorna och låtsas som att dom inte existerar och även försöka hoppas på att detta inte är kärlek.

det vore tragiskt.

men jävlar vad jag vill ha dig här nu.

jag vill ha någon att hålla i hand. jag vill ha någon att sitta på en brygga tillsammans med och kunna kyssa den personen, och det är okej. jag vill ha någon att vakna upp brevid. jag vill ha någon som kan hålla mig i sin famn.

jag kanske har hittat honom. fast han står ju förstås med på listan av förbjudna killar. hur ska jag göra?

vissa killar är förbjudna. så är det bara. det är just dessa som faller för mig, och jag för dom. eller nja, faller? det är dom jag blir lite intresserad av, dom är förbjuda, vilket gör allt lite mer spännande.

1. jag sms:ade med en kille för kanske fyra månader. vi var väldigt bra kompisar och han kände mina bästa kompisar mycket väl. det var bara det att vi var tightare än vad dom andra visste om. så allt blev plötligt mycket farligt och jag begav mig ut på djupt vatten. vet ni varför? denna kille hade en av mina bästa kompisar bästis varit kär i, i ungefär två år. jag visste att hon inte gillade tanken på att någon skulle ta honom ifrån hennes bästa vän. han var förbjuden.

2. den andra förbjudna killen som jag har sms:at med var en av mina bästa kompisars KK. jag var ute på riktigt djupt vatten. jag lär också säga att jag blev påkommen sen. men mer än så säger jag dock inte.

3. den tredje, och han som jag sms:ar med nu tog min bästa kompis lillasysters oskuld för bara någon månad sen. han är tjejtjusaren nummer ett och flörtar med många (fast dock inte nu när han "håller på" med mig, det gör vi inte riktigt, bara nästan). han är verkligen ashet och jag kan ibland känna vissa fjärliar i magen. har jag känslor eller är det bara fjärilar av oro för att bli påkommen? hm.

jag måste även tillägga att dessa killar inte har varit helt ointressanta för mig. jag har inte gjort detta för att enbart jävlas, utan det har funnits ett intresse hos båda. men just grejen är ju den att jag vet att jag inte får, men gör det ändå. jag är ett svin, jag vet. men jag kan inte sluta. har ni någongång gjort något totalt förbjudet?

kan inte alla ni som läser denna bloggen, utan att överdriva, försöka beskriva känslorna ni har för personen som ni är kär/har varit kär i. varför för just den personen? vad känner ni? berätta.

jag är rädd för att jag aldrig skulle klara av att vara i ett förhållande.
1. jag är i sjukt stort behov av bekräftelse
2. jag har inget samvete (försöker och vill skaffa men vet inte hur man gör).
3. jag älskar att vara själv, att inte behöva göra någonting annat än att bara vara
4. jag är otroligt krävande och väldigt svartsjuk av mig

men ändå är min största önskan att få bli kär.
någon som känner igen sig? och någon som vet vad man kan göra åt mina bekymmer?

minns den gången vi låg i en soffa tillsammans i en lägenhet som ingen av oss ägde, i gävle. jag minns faktiskt inte hur lägenheten såg ut eller vilken färg soffan hade, jag var nog alldeles för uppslukad av någonting annat. dig?

jag minns hur alla varnat mig för dig, hur alla talade om hur många hjärtan du krossat och att du bara lekte med varje tjej. men jag trotsade dom allihop bara för att jag ville vara med dig. (jag vet inte om jag bara ville ha bekräftelse eller om jag faktiskt var kär i dig). men i vilket fall som helst så låg vi i den där soffan, någonstans i gävle och tittade på varandra. minns hur det pep till i din mobil av att du fick ett sms "jens, jag har en ashet tjej här hemma nu som du bara måste träffa, tror du skulle gilla henne". det var din bror som skrev så. jag minns att du svarade "jag skiter i det. jag har redan hittat min framtid".

jag kommer ihåg att jag inte riktigt förstod vad du menade med ditt sms, så du fick förklara. när jag väl förstod så blev jag varm i hela kroppen. och framförallt så trodde jag att du menade vad du skrev. jag gick på det, trots att jag visste vad alla hade varnat mig för.

okej allihopa, jag har varit kär. men bara i 3 veckor så jag har inte så stor erfarenhet av hur det är att vakna upp eller somna brevid någon man älskar. självklart borde jag lyssnat på vad alla sa, för det stämde oturligt nog så jävla bra. nu är jag bara rädd för att jag aldrig någonsin kommer bli kär igen...

hur vet man när det är rätt? kan det vara olika från förhållande till förhållande? olika från person till person?

vissa blir kära vid första ögonkastet och vet att han/hon är den rätta redan då.. vissa vet redan vid första dejten. men då har jag en fråga. om det känns lite si sådär när man börjar träffas och man inte riktigt vet man känner.. kan det ändras efter ett tag? kan man bli kär ändå, fast lite senare? eller måste det kännas hundra procent med en gång?

jag är förvirrad. (som ni märker).

ibland är jag rädd för att jag tror och hoppas på att kärleken ska vara så mycket mer underbar och fantastisk än vad den är. jag vet inte om man kan säga att jag varit kär. visst, jag var bubblande lycklig de där tre veckorna som de höll mellan oss, och det kändes som att ingenting annat i hela världens spelade någon roll och jag vet att jag inte kommit över honom på över två år. men tänk om jag bara inbillat mig? tänk om jag bara inbillat mig att jag inte är över honom? och tänk om jag bara inbillade mig själv och "tror" att jag var sådär bubblande lycklig när jag var med honom? det kommer jag aldrig få veta.

men något som jag vill veta är om den kärleken som jag tänker mig verkligen existerar. jag vill tro på att den gör den för det vore... makalöst. jag vill att det ska vara som alla säger. även om det var riktigt kärlek jag upplevde tre veckor för två år sedan så spelar det inte någon roll. för jag vet inte säkert. det var för kort tid. jag vill att kärleken som får en att skita i om man får IG på ett prov bara för att man fått vara den man älskar ska existera. kärleken som efter många många år tillsammans fortfarande får en att pirra och le när man har fått ett sms av personen. kärleken som gör att ingenting annat spelar någon roll bara man får vara med personen man älskar?

FINNS DEN KÄRLEKEN ELLER HITTAR MAN BARA PÅ DEN? ÖVERDRIVER ALLA DEN? jag skulle vilja veta.

man vill alltid ha det man inte kan få. och när man väl får det vill man inte längre ha det.
jag har kommit på varför.

man behöver bekräftelse att man duger och att man kan få vem som helst.

hur blir man av med behovet av bekräftelse? jag är sjukligt beroende.

det är läskigt hur lite mina föräldrar vet om mig egentligen....

min högsta önskan på denna jord är att få bli kär..

samtidigt som det är min högsta önskan så är jag en singeltjej. visst, jag känner mig alltid billig dagen efter då jag kysst folk på dansgolv men jag hade ju roligt just då. jag kommer sakna att inte få sms:a med killar och jag kommer sakna att inte få lämna ut mitt nummer till killar som frågar efter det. jag kommer sakna att bara ha mig själv att tänka på. jag kommer sakna att inte få söka blickar om bekräftelse, jag kommer sakna att inte få försöka trollbinda någon igen. jag kommer sakna att se om jag lyckades få honom på kroken på grund av min personlighet och mitt utseende. jag kommer sakna att få sms som "jag vill ha dig". jag kommer inte kunna få den bekräftelse som jag behöver, för jag är verkligen beroende av bekräftelse.

jag undrar nu? ni som har partner och som ni varit tillsammans med en längre tid, hur klarar ni er från detta? kommer jag förbli en singeltjej? eller kommer jag vara otrogen när jag väl stadgar mig? (för att jag är i sånt behov av bekräftelse). eller är det så att när jag väl bli kär skiter i alla andra killar som flörtar med mig, som tycker jag är snygg och som vill ha mitt nummer? berätta. jag vill veta. (jag är orolig).

jag minns hur du viskade ord i mitt öra den där kalla julinatten. vi var invirade i ditt duntäcke i skogen och du hade en ny tjej. du hade samma lakan som den gången då du fick mig att vara otrogen. för sex månader sedan viskade du ord i mitt öra som att jag var underbar, när vi stod i skogen, invirade i ditt täcke, sex månader senare sa du samma ord. trots att du hade tjej. trots att du visste att jag var förkrossad och olyckligt kär. i dig.

men ett svin är vad du alltid varit och alltid kommer att förbli. du har krossat ett 50tal hjärtan och du gör det fortfarande. du krossade mitt. fan vad jag hatar dig. det är 22 månader sedan vi var invirade i ditt täcke i skogen. och det är 28 månader sedan du fick mig att vara otrogen.

när jag gick i 9:an skaffade jag mitt andra seriösa förhållande (jag hade ett i 7:an också, men han var fyra år äldre och på så olika nivå). men i detta förhållande var min pojkvän lika gammal.
 
jag och mina kompisar hade i månader gått och förundras över hans utseende. han var snygg, det var ingen tvekan om saken.. han var singel och hade aldrig haft något seriöst förhållande, aldrig ens dejtat någon. och när jag var den första att få träffa/dejta honom så förstod jag varför. han var väldigt blyg och feg och hade en väldigt tråkig personlighet. trots detta fortsatte vi att träffas och efter några veckor blev vi tillsammans. jag tror jag låtsades som att jag var kär i honom fast jag egentligen inte var det. jag inbillade mig nog. eller nu i efterhand så vet jag ju att jag inte var kär men just då vet jag inte hur jag tänkte. kanske att han var snygg?

tre månader senare åkte jag iväg på ett läger och träffade människor. då blev jag kär på riktigt. jag lät honom ta på mig och jag tog på honom och vi kysstes i en soffa klockan ett på natten. jag var otrogen. nästa dag ringde jag min pojkvän och gjorde slut. jag hade blivit kär. på riktigt. det är vad jag trott i alla fall. men jag är inte säker. tänk om jag inbillat mig i två och ett halvt år? ja, det är så länge jag har trånat efter honom. för det var bara "lycklig" kärlek i ca tre veckor för sen dumpade han mig och blev tillsammans med en annan. och jag har fortfarande inte kommit över honom.

jag kommer vara brutalt ärlig i denna blogg och kommer därför inte kunna stå för vem jag är. men jag tror att det är bra att jag har en blogg där jag kan vara brutalt ärlig eftersom jag skriver ner sanningen och kan läsa hur osmakligt jag behandlar andra och hur otroligt värdelöst mitt beteende är.

jag hittar alltid fel hos andra och påpekar dom gärna med när det kommer till mig själv så försöker jag låtsas som att det inte alls är så.