när jag gick i 9:an skaffade jag mitt andra seriösa förhållande (jag hade ett i 7:an också, men han var fyra år äldre och på så olika nivå). men i detta förhållande var min pojkvän lika gammal.
 
jag och mina kompisar hade i månader gått och förundras över hans utseende. han var snygg, det var ingen tvekan om saken.. han var singel och hade aldrig haft något seriöst förhållande, aldrig ens dejtat någon. och när jag var den första att få träffa/dejta honom så förstod jag varför. han var väldigt blyg och feg och hade en väldigt tråkig personlighet. trots detta fortsatte vi att träffas och efter några veckor blev vi tillsammans. jag tror jag låtsades som att jag var kär i honom fast jag egentligen inte var det. jag inbillade mig nog. eller nu i efterhand så vet jag ju att jag inte var kär men just då vet jag inte hur jag tänkte. kanske att han var snygg?

tre månader senare åkte jag iväg på ett läger och träffade människor. då blev jag kär på riktigt. jag lät honom ta på mig och jag tog på honom och vi kysstes i en soffa klockan ett på natten. jag var otrogen. nästa dag ringde jag min pojkvän och gjorde slut. jag hade blivit kär. på riktigt. det är vad jag trott i alla fall. men jag är inte säker. tänk om jag inbillat mig i två och ett halvt år? ja, det är så länge jag har trånat efter honom. för det var bara "lycklig" kärlek i ca tre veckor för sen dumpade han mig och blev tillsammans med en annan. och jag har fortfarande inte kommit över honom.