ibland är jag rädd för att jag tror och hoppas på att kärleken ska vara så mycket mer underbar och fantastisk än vad den är. jag vet inte om man kan säga att jag varit kär. visst, jag var bubblande lycklig de där tre veckorna som de höll mellan oss, och det kändes som att ingenting annat i hela världens spelade någon roll och jag vet att jag inte kommit över honom på över två år. men tänk om jag bara inbillat mig? tänk om jag bara inbillat mig att jag inte är över honom? och tänk om jag bara inbillade mig själv och "tror" att jag var sådär bubblande lycklig när jag var med honom? det kommer jag aldrig få veta.

men något som jag vill veta är om den kärleken som jag tänker mig verkligen existerar. jag vill tro på att den gör den för det vore... makalöst. jag vill att det ska vara som alla säger. även om det var riktigt kärlek jag upplevde tre veckor för två år sedan så spelar det inte någon roll. för jag vet inte säkert. det var för kort tid. jag vill att kärleken som får en att skita i om man får IG på ett prov bara för att man fått vara den man älskar ska existera. kärleken som efter många många år tillsammans fortfarande får en att pirra och le när man har fått ett sms av personen. kärleken som gör att ingenting annat spelar någon roll bara man får vara med personen man älskar?

FINNS DEN KÄRLEKEN ELLER HITTAR MAN BARA PÅ DEN? ÖVERDRIVER ALLA DEN? jag skulle vilja veta.